terre d’hermès

Ända sedan oud (en kåda från agarträ, men den finns icke att hitta i denna doft så mer om det en annan gång!) blev en trendingrediens i parfymer har marknaden fullkomligen svämmat över med trädbaserade dofter. Detta är något ni aldrig ALDRIG kommer få höra mig klaga över då jag tar en torr träig doft any day any time framför en fruity floral. Sorry not sorry lix. Men som vanligt med en övermättad marknad finns det sämre och bättre träbaserade dofter. Man kan ju dock undra varför fan jag tar upp detta då denna doft jag pratar om lanserades 2006 alltså 11 år sedan då jag blott var en liten skit. MEN. Som sagt. Det finns your vanlig jävla doft av slöjdsal. Och det finns även Terre d’Hermès.

För det är nämligen skillnad på trä och trä. Det finns trä som luktar förtrollad urskog som Wonderoud av Comme des Garçons, fullproppad av precis som namnet tyder varm oud. Det finns smutsig patchouli som på allra bästa tänkbara sätt luktar jord som i Angel av Thierry Mugler. Trä kan vara grönt och friskt som tallbarr och sandelträ i den ljuvliga doften med det extremt inte-ens-lite-okej-namnet Gypsy Water (asså snälla döp om denna doft tack?) av Byredo.

Sedan finns det träslaget vevtier, en not som jag tycker Terre d’Hermès centreras kring, som är ett kraftigt slags gräs där rötterna används för att skapa sweet sweet perfume. Vevtier upplever jag som en extremt torr doftnot. Ibland så torr att det nästan svider lite i halsen, som en sensommar med alldeles för lite regn och en överhängande risk för skogsbrand. Däremot har parfymören Jean-Claude Ellena lyckats så fantastiskt med kompositionen av Terre D’Hermès att vevtiern inte är det minsta kvävande.

Terre d’Hermes har givits friska fläktar av citrus i form av apelsin och grapefrukt, även om dessa noter är extremt flyktiga på min torris-hud. Torrheten har balanserats med svartpeppar som ger värme och en aromatisk doft, trots att jag vanligen hatar svartpeppar (alltså jag har det inte ens hemma och vill inte ha det i min mat vilket vanligen gör folk djupt chockade). Man har även öst på med cederträ för en lite bistrare not av trä, även om jag tycker att vevtiern dominerar mest. Det finns patchouli för att ge en ökad jordighet och benzoin för mjukhet, urkraft och sötma.

Det är en så jävla bra doft, den är så kraftfull och även om man inte luktar förtrollad skog så tycker jag doften ger en sån styrka, en pondus. Så svårt att förklara, men känns som att jag verkligen förstår hur en 100 år gammal ek känner sig? Jag känner mig mäktig, stark, kraftfull, men ändå mild. Dessutom har denna parfym förvånansvärt mycket drag i sig för att vara en EdT, över 6h på mig gör den fortfarande sig påmint om än väldigt nära huden, vilket fortfarande är minst sagt imponerande då dofter tyvärr ofta är alldeles för flyktiga på mig.

Terre d’Hermès har beskrivits väldigt fint av Annahita aka Mrs Whinar, men ska även ha blivit beskriven av dessa skapare som ”Feeling the earth, lying on the ground, gazing at the sky” och som metamorfosen och alkemin och en massa grejer som jag inte fattade ett jota av. Jag tänker däremot att man kan se det som en schematisk bild av ett fantasiträd. Citrus växandes på grenarna, cederträet som stam, vevtiern som trädets rötter, patchoulin som jorden och myllan, benzoinen som kådan ringlandes ned för stammen. Och pepparn asså, vettefan vart den kommer in i bilden egentligen. ”Peppar, peppar, ta i trä” kanske.

**obs pressprov**

2 Comment

  1. Älskar skogsbrands-lukt, typ som byredos doftljus apocalyptic? vem vill inte träda in i ett rum och ba ha en aura av naturkatastrof….?!

    1. Tycker det är EXTREMT dåligt av byredo att inte ha alla sina dofter som parfymer. Är ju exakt 100% goals att lukta som en naturkatastrof. Men beware.

Kommentera