• parfym/doft
  • terre d’hermès

    Ända sedan oud (en kåda från agarträ, men den finns icke att hitta i denna doft så mer om det en annan gång!) blev en trendingrediens i parfymer har marknaden fullkomligen svämmat över med trädbaserade dofter. Detta är något ni aldrig ALDRIG kommer få höra mig klaga över då jag tar en torr träig doft any day any time framför en fruity floral. Sorry not sorry lix. Men som vanligt med en övermättad marknad finns det sämre och bättre träbaserade dofter. Man kan ju dock undra varför fan jag tar upp detta då denna doft jag pratar om lanserades 2006 alltså 11 år sedan då jag blott var en liten skit. MEN. Som sagt. Det finns your vanlig jävla doft av slöjdsal. Och det finns även Terre d’Hermès.

    För det är nämligen skillnad på trä och trä. Det finns trä som luktar förtrollad urskog som Wonderoud av Comme des Garçons, fullproppad av precis som namnet tyder varm oud. Det finns smutsig patchouli som på allra bästa tänkbara sätt luktar jord som i Angel av Thierry Mugler. Trä kan vara grönt och friskt som tallbarr och sandelträ i den ljuvliga doften med det extremt inte-ens-lite-okej-namnet Gypsy Water (asså snälla döp om denna doft tack?) av Byredo.

    Sedan finns det träslaget vevtier, en not som jag tycker Terre d’Hermès centreras kring, som är ett kraftigt slags gräs där rötterna används för att skapa sweet sweet perfume. Vevtier upplever jag som en extremt torr doftnot. Ibland så torr att det nästan svider lite i halsen, som en sensommar med alldeles för lite regn och en överhängande risk för skogsbrand. Däremot har parfymören Jean-Claude Ellena lyckats så fantastiskt med kompositionen av Terre D’Hermès att vevtiern inte är det minsta kvävande.

    Terre d’Hermes har givits friska fläktar av citrus i form av apelsin och grapefrukt, även om dessa noter är extremt flyktiga på min torris-hud. Torrheten har balanserats med svartpeppar som ger värme och en aromatisk doft, trots att jag vanligen hatar svartpeppar (alltså jag har det inte ens hemma och vill inte ha det i min mat vilket vanligen gör folk djupt chockade). Man har även öst på med cederträ för en lite bistrare not av trä, även om jag tycker att vevtiern dominerar mest. Det finns patchouli för att ge en ökad jordighet och benzoin för mjukhet, urkraft och sötma.

    Det är en så jävla bra doft, den är så kraftfull och även om man inte luktar förtrollad skog så tycker jag doften ger en sån styrka, en pondus. Så svårt att förklara, men känns som att jag verkligen förstår hur en 100 år gammal ek känner sig? Jag känner mig mäktig, stark, kraftfull, men ändå mild. Dessutom har denna parfym förvånansvärt mycket drag i sig för att vara en EdT, över 6h på mig gör den fortfarande sig påmint om än väldigt nära huden, vilket fortfarande är minst sagt imponerande då dofter tyvärr ofta är alldeles för flyktiga på mig.

    Terre d’Hermès har beskrivits väldigt fint av Annahita aka Mrs Whinar, men ska även ha blivit beskriven av dessa skapare som ”Feeling the earth, lying on the ground, gazing at the sky” och som metamorfosen och alkemin och en massa grejer som jag inte fattade ett jota av. Jag tänker däremot att man kan se det som en schematisk bild av ett fantasiträd. Citrus växandes på grenarna, cederträet som stam, vevtiern som trädets rötter, patchoulin som jorden och myllan, benzoinen som kådan ringlandes ned för stammen. Och pepparn asså, vettefan vart den kommer in i bilden egentligen. ”Peppar, peppar, ta i trä” kanske.

    **obs pressprov**

  • favoriter
  • Ride or die – doft

    Nu när ride or die-utmaningarna slår i taket och är fler än antalet warm neutral-paletter som släpps tänkte jag ta tillfället i akt och smida medan hjärnan är varm. Jag är nämligen riktigt jävla nosy.

    image

    Nä men seriöst jag älskar verkligen doft. Vill veta vad för parfymer folk bär, älskar att gissa och älskar att få ge tips som faller folk i smaken. Jag älskar hur dofter kan berätta en hel historia, hur man (om man vill) kan ha en garderob av dofter för anpassade tillfällen och älskar att doft är det sista plagget vi bär allra närmast huden. Håller på och snidar lite på ett inlägg som går mer på djupet om hur och varför dofter kan framkalla så starka känslostormar hos oss människor, men mer om det en annan gång. Ville skapa en ride-or-die-tag för doft men insåg att den skulle bli jävligt kort om det bara skulle vara Den Enda Doften Som Fick Följa Med Till Öde Ön och utökade istället. Svara på några frågor, svara på alla, lägg till eller revidera. Jag vill veta vad ni doftar av och när! Utmanar Annahita, Camilla, Karin, Maria, Viola och Caroline. Men såklart även alla ni andra som känner er manade.

    image

    Bästa höstdoften: Har fått en nyförälskelse i träiga dofter denna höst. Känner mig sval och avslappnad, utan för mycket diva-feel och det gifter sig så fint med höstens kyla med en luft fylld av döda löv och förmultnad. Köpte en decant av Comme des Garcons Wonderoud och denna magiska doft alltså. En bekant sa att jag luktade förtrollad John Bauer-skog och jag kan inte annat än att hålla med. När allt grönt dör är denna doft perfekt att bära till dess begravning.

    Bästa vinterdoften: Älskar vintern rent doftmässigt (not so much annars) för då kan man dra på sig sina mest svulstiga dofter utan att behöva riskera att bli anklagad för att kväva någon eller att syssla med biologisk krigsföring. Tom Ford Black Orchid känns lite som att låta sig svepas in i tjocka kläder av dyrt material, men låta kanter av svart spets sticka fram under. Black orchid är så himla mörk, så otroligt mjuk och så varm. Black orchid är som att bära svart sammet när folk omkring en bär underställ. Som en kopp italiensk varm chocklad med extra kryddor efter en kylig vinterpromenad.

    Bästa vårdoften: när vintern som allra mest krampartat försöker klamra sig fast i marken, när den första vårsolen lyser obarmhärtigt starkt på papperstunn hud och långsamt smälter bort det översta lagret frost. När naturen ömmar strax innan knoppar brister, då vill jag lukta liljekonvalj. Närmre bestämt Dior Diorissimo, den luktar som ögonblicket precis innan våren exploderar.

    Bästa sommardoften: utan tvekan Elie Saab Le Parfum. För mig luktar den som medelhavsvärme, vita löst sittande kläder, hur varm luft luktar precis innan solen går ned över ett orangerie, som att dricka välkylt vitt vin utan någon tid att passa dagen efter.

    Bästa vardagsdoften: en sak man kanske behöver veta är att jag älskar tunga dofter. Jag vill ha vild patchouli, förtrollande trädoft, tunga rosor och täta moln av rökelse. Men samtidigt vet jag att alla inte uppskattar parfymer som nästan golvar en, så man får hitta något mellanting. Prada Infusion d’Iris är min bästa vardagsrökelse då den är dämpad med massvis av mjuk pudrig iris, mer frisk med citrus och mer allvarlig med vita blommor och träiga noter. Jag tycker den luktar som en sensuell bibliotikarie. Hårda pärmar fyllda med mjuka kärlekshistorier, ett ansikte med stram uppsättning men mild uppsyn.

    När jag vill känna mig odödlig/femme fatale: ifall black orchid är spets bakom mjuka tyger är Agent Provocateur L’Agent iklädd figursydd spets från topp till tå och redo att döda. L’Agent är bondbruden som struntade i Bond och rymde iväg med M istället. L’Agent luktar så oförskämt sexig att jag nästan blir generad. L’Agent luktar som din älskarinna. image

    Discontinued doft som orsakat hjärtekross: utan en sekunds tvekan Dior Midnight Poison. Inte bara för att doften är lika enkel som den är genial, en perfekt tidlös doft av mörka rosor utan även för att frontpersonen för kampanjen var Eva Green. Aka kvinnan jag kommer gifta mig med. VARFÖR var de tvungna att sluta med denna?? Denna är faktiskt också min första doftkärlek, minns när jag var 16 och denna kom som prov i en tidning och jag tänkte att ”denna doft luktar vuxen. Kvinnlig”. Kommer hålla hårt i mina sista droppar av denna, lika hårt som jag kommer hålla i Eva efter vi gift oss (skoja).

    Bästa comfort smell: här tänker jag bryta mina egna regler och säga att min bästa lugnande doft är läder. Dels för att när jag var barn brukade min pappa bära en läderväst jag alltid borrade in näsan i när han kramade mig. Dels för att jag som fd hästtjej spenderat otaliga timmar i stallet och även sadelkammaren. Doften av läder är så otroligt varm, sorglös, tröstande. Den är doften av varje lördag som jag spenderade i stallet med glada snälla tjejer och tjuriga ponnies.

    Guilty pleasure/mixed emotions-doft: herregud jag vet inte hur jag känner inför Britney Spears Fantasy. Älskade den så länge i tonåren men den är samtidigt också så starkt associerad till just tonåren och alla mean girls som bar den att jag vet inte hur jag ska känna. Mixed emotions as fuck.

    Jag har tagit slut på en hel flaska av: är inne på sista spruten av Paul Smith Rose pga så briljant doft. Den luktar precis som en rosenträdgård strax efter ett ordentligt skyfall. Tonvis och åter tonvis med rosor, med en friskhet från regnet och även all grönska från trädgården. Också en väldigt bra vardagsdoft, men denna brukar jag mer bära i min ensamhet. Den är enkel, förlåtande och lite vagt melankolisk.

    Doft jag inte står ut med: jag förstår inte hur någon skulle kunna passa i Thierry Muglers Womanity. Vill inte hata på Mugler men den doften är verkligen helt förskräcklig. Vem godkände detta? Vem tycker den luktar gott? Förstår verkligen inte.

    Nästa dröminköp: så länge som jag suktat efter Frederic Malle Portrait of a Lady, för den låter verkligen som allt jag någonsin drömt om. Till min stora sorg finns den inte att provlukta ifall man råkar bo i Göteborg och det grämer mig. Nu har jag visserligen blindköpt nästan alla dofter som jag nämnt i denna listan men med de prislappar som Frederic Malle erbjuder så vill jag ändå ha bekantat mig med den först. Nästa gång jag åker till Stockholm dock, då jävlar. Då får vi se ifall Portrait of a lady är vad jag i mitt huvud målat upp den till.

    Om jag bara fick bära en doft resten av mitt liv: idag, imorgon, för alltid – Thierry Muglers Angel taste of fragrance. Älskar original-Angel, men taste of fragrance är dess mer mogna storasyster. Den har tappat ett par av de mest sockersöta noterna och ersatt med rågade mått torr och bitter kakao. En riktigt vuxen gourmandparfym som är motsvarigheten till att välja en ruta dyr, mörk choklad snarare än ett halvt kilo lösgodis. Tyvärr även denna discontinued, men jag har köpt en backupflaska och ifall all else fails har jag sorglösa lillasyster Angel att falla tillbaka på. Mitt bästa syskonpar i doft, en äkta och evig kärlek.

    image

  • parfym/doft
  • sad romance

    Finns det något jag hatar så är det när man får en crush på någon, kanske hånglar på en fest, snackar gött, har roligt tillsammans och sedan så kommer det fram att den är typ…. Moderat. Sverigedemokrat. Tror på chemtrails. Äter enbart LCHF.
    Eller mer vanligen förekommande när det handlar om beauty: att bli kär i en parfym. Som nu nyligen när jag föll hals över huvud för en parfym som kostar 2000:-. Ja ni läste rätt, TVÅ jävla TUSEN kronor???
    Acqua-di-Parma-Colonia-Intensa-Oud-EdC-concentre
    Acqua di Parma – Oud. Jävla jävel-jävel!!!

    Luktade på den och den är himmelsk. Provade den på mig och den bara gick rakt på helgat äktenskap med min hud och blev som en del av mig. Den hade en mjuk sillage och var lång som en sommarnatt. Varmt trä, massor med läder och en liten skvätt citrus. Jag var i himmelriket fram tills att jag läste på prislappen. Varför ska den kosta som en örfil i plånboken! DAMN YOU ACQUA DI PARMA!!! Går och klappar ömt på den varje gång jag har vägarna förbi Sephora och tänker, en dag ska det bli du och jag. Även om du fucking förstör mig. Jävla hobby man har ändå.

    Fridens liljor / Karin